torsdag 12 oktober 2017

Jag skriver sällan av mig nu för tiden.

Som vanligt så var det länge sen.

Det gör så ont igen. Jag mådde bättre ett tag. Någorlunda i alla fall. Ångesten lamslår. Är någorlunda frisk gällande ätstörningen, åtminstone till 90 % eller något. Mycket tankar och känslor kvar. Jag tror dock inte att det någonsin kommer försvinna. Ångesten vägrar dock ge sig. Får oxascand men det hjälper inte. Inget hjälper. Mitt hjärta gör ont i bröstkorgen. Ska det slå så hårt när jag ligger ned?

Är ju inom psykiatrin nu. De erbjuder bara KBT. Jag säger att det inte hjälper mig mer och de undrar om jag vill byta behandlare. Tankar blir snabbt destruktiva. Ibland saknar jag att ge mig hän ätstörningen. Jag gör det inte. Jag bara tänker. Jag vill inte tänka.

tisdag 28 mars 2017

Att andas ensam.

Det var länge sedan jag skrev här. Det brukar bli så. Mycket har hänt sedan jag skrev sist, som det brukar vara. Jag har mest bråkat med psykiatrin. Sedan jag fick Asperger-diagnosen har de verkligen låst fast sig vid det. Ångest? Asperger. Ätstörning? Asperger. Nedstämd? Asperger. Sömnproblem? Asperger.

Och jag förstår. Det finns mängder med forskning som visar samband med Asperger och ökad psykisk ohälsa och andra problem. Jag vet. Jag vet men jag bryr mig inte. För jag vill ha hjälp. Inte en eventuell orsak. Hjälp mig att må bättre istället.

Jag är fast på autismavdelningen på psykiatrin trots att min Asperger är det minsta problemet. Jag gillar ordet funktionsvariation då det underlättar att beskriva min Asperger. Alla är ju olika. För mig är det sällan en nedsättning, även om jag förstår att det kan vara det för vissa. Jag klarar av att studera 100 % och jobba 20 %. Samtidigt som jag lever ett liv med planer. På tal om planer så ska vi köpa två katter i maj. Dessutom planerar vi bröllop till augusti 2018.

Jag vill främst ha hjälp med min ångest. Inte renodlad KBT. För stunden får jag träffa en skötare med steg-1 utbildning. Eller juste, det ligger på is så jag har inte ens fått träffa henne på två veckor. Ingen ringer trots att de skulle ringa i förra veckan. Jag som hatar att prata i telefon ringer och får inget svar.

Samsjuklighet. De har kunskap men vägrar omvandla det till praktik. Jag har symptomattacker. Alltså panikångest men saknar ungefär 10 % för att uppnå diagnosen paniksyndrom, så jag får ingen hjälp.

onsdag 16 november 2016

Triggad efter två sekunder på sociala medier.

Det är så jäkla svårt att acceptera sin kropp. Det tar inte ens två sekunder för att hitta drömkroppen på Instagram och en överger sin förnuftiga sida. Två sekunder och en dietplan fram till jul är gjord. När känslan svalnat och jag vet hur dumt det där egentligen är så går jag och ordnar det där melliset jag tydligen måste ha. Hur lång tid ska detta ta? Det spelar ingen roll hur jag äter. Tankarna och känslorna är kvar hela tiden.

28/11 börjar jag på SCÄ. Öppenvård. Sex samtal. Hur ska det hinna ge något? Blandade känslor. Mycket oro. Jag hoppas att det hjälper. Om du blivit frisk, eller är relativt nära friskheten, hur gjorde du? Liksom med tankarna och känslorna. Jag vet vad jag ska göra i övrigt, tror jag. Äta regelbundet, tillräckligt och varierat. Inte kompensera. Försöka att inte kontrollera kroppen. Använda alternativa tankar och bättre tekniker för ångestlindring. Men tankarna och känslorna återkommer. Oavsett om jag hoppar över lunchen eller äter den. Det känns som att jag trampar vatten men istället för ett hav är det min kropp jag vill ta mig ur.

onsdag 9 november 2016

Ätstörning - Att hitta sig själv eller skapa ett nytt själv på ett destruktivt sätt.

Jag har gjort en neuropsykiatrisk utredning och nyligen fått diagnosen Aspergers syndrom. Det känns okej.

Att försöka vara frisk går helt okej. Jag äter någorlunda regelbundet, någorlunda tillräckligt, kompenserar inte men har svårt att få bort de kroppskontrollerande beteendena. Ångesten är kvar. Känns extra påtagligt idag. Kryper under huden och det känns som att det är någon annan som styr mina tankar. Jag kommer aldrig undan. Kroppen är ständigt närvarande, påfrestande närvarande. Känner fettet överallt. Även där det inte finns. Tittar på mina händer allt för ofta för att kontrollera om de ändrats, om de blivit större. Inbillar mig att låren inte får plats på stolen och att magen ramlar ner i golvet. Det är ju inte så men det känns så. Armarna ska vi inte ens prata om. Jag vet att det inte är realistiskt, äkta eller trovärdigt men känslan kan bli så stark ibland. Ångesten nästan kväver.

Jag har nog både försökt att hitta mig själv och trycka bort mig själv genom ätstörningen. Tryckt bort, eller snarare flytt, genom att springa för långa rundor med för lite mat i kroppen. Försökt springa bort mig själv, min kropp. Försökt göra mig mindre. Ta mindre plats. Bli mindre mig själv och mer något annat. Jag har försökt hitta mig själv genom att gräva. Gräva djupt i halsen. Kan den person jag vill vara komma fram? Letar längre och längre ner. Ingenting. Tomt. Är jag ingenting? Är jag tom?

Vissa dagar är bra så klart. Många är. Jag mår bättre nu än tidigare. Dock inte helt bra än. Jag har ingen kontakt med Capio längre. Väntar på SCÄ. Har du någon åsikt eller erfarenhet du vill dela med dig av?

måndag 19 september 2016

Får jag ge upp nu? Jag har ju faktiskt försökt.

Det känns som att ingenting spelar någon roll. Det kommer inte bli bättre. Det känns som att jag bara måste acceptera att jag hatar min kropp. Jag kan inte sluta och jag får inte ändra på den. Världen går under och jag skuldbelägger mig själv. Vad innebär friskhet? Jag äter någorlunda regelbundet. Det skulle få bort tankarna sa dem men tankarna är kvar. Jag borde sluta äta så mycket som jag gör nu. Troligen alldeles för mycket. Vågar knappt tänka på vikten. Lär ju ha dubblat sedan innan sommaren. Det känns verkligen så. Även om jag vet att nej, så är det inte. För då hade jag inte fått på mig mina kläder. Men ändå. Det kliar och skaver. Jag vill ut ur min kropp men det går inte. Klaustrofobi i mig själv. Jag hatar att vara ensam. Ångesten blir mycket starkare då. Inget som distraherar. Jag vill bara lägga mig ner och blunda tills allt är över. Får jag ge upp nu? Jag har ju faktiskt försökt.

torsdag 1 september 2016

Blir man ens helt frisk?

Jag har varit borta länge, jag vet. Skjutit upp det. Det jag är bäst på. Jag gick på dagvården i 19 veckor. Skulle sedan börja i öppenvård. Tre samtal senare har min behandlare tydligen slutat, jag tror avskedad, och allt känns bara kaos. Jag funderar på att be om att bli remitterad till SCÄ. Trött på Capio nu. Har ni några erfarenheter? Tvivlar ibland på att jag kan bli mer frisk än jag är nu. Är i något jävla mellanläge. Följer väl inte ordinationen helt men dietar inte. Exponerar mig med kläder men avskyr hela min kropp. Tankarna är detsamma. Men jag kommer ju inte dö så jag kanske inte spelar någon roll längre? Fysiskt lidande går före psykiskt och jag är inte nära på att kollapsa av hjärtsvikt. Hah. Nej, har ingen aning om vad som händer. Funderar på att bara avsluta "behandlingen" helt.

måndag 11 april 2016

Tjockkänsla.

Det enda jag känner är min kropp. Den är så närvarande. Jag kan inte göra någonting innan den gör sig påmind. Det känns som att jag drunknar i fett. Låren flyter ihop och magen ramlar ner på golvet. Jag vet att det inte är så. Men det känns så. Det är nästan värre. Jag vet inte hur jag ska hantera tjockkänslan när den kommer slåendes i full fart. Ingen aning. Sitter bara kvar med ångest och avsky. Fan vad äcklig jag är. Jag är nog tjockast i världen. Det är inte normalt att ha så här stora ben. Och varför står min mage rakt ut hela tiden!? Jag ser fan gravid ut. Jag vet att det är ätstörningen, jag vet att jag inte är tjock. Inte egentligen. Men det känns så. Fan. Jag vill inte ens åka till dagvården idag. Det är vägdag, funderar på att skippa det. Vill inte. För ångestladdat. Frukosten kommer bli helt förstörd. Vi får se hur jag gör. Positivt nog så har jag, förhoppningsvis, samtal idag. Sedan vet jag att jag har teamkonferens, då är läkaren med och vi kommer nog prata om mediciner. Måste få något som funkar.

onsdag 6 april 2016

Inget händer.

Livet känns fortfarande rätt meningslöst. Slängt Tramadolen, vilket är bra ju. Fått Atarax utskrivet. Fyfan för det alltså. Inget ångestdämpande överhuvudtaget, blir enbart väldigt trött. Och ledsen utan anledning. Så går mest runt som en ledsen zombie om jag har dem i mig. Samt att jag däckar efter/inom en timme om jag inte håller mig sysselsatt. Tog en promenad igår på en timme för att döda tid då jag inte fick gå hem. Kände mig helt sänkt. Hade säkert kunnat somna på en bänk om jag satt mig ner. Nej, usch! Ska nog inte ens ta fler, förutom inför sömn kanske. Får snarare mer ångest av dem. Måste få byta.

Känner mig tjockast i världen. Vill bara gråta när jag ser mina ben, eller min kropp överhuvudtaget. Jag hatar det här. De säger att de inte "arbetar för viktuppgång" iom att jag är normalviktig. Har gått upp två kilo här och får ändå inte göra ändringar i ordinationen. Blir galen. Vill inte leva i den här kroppen. Blir bara större och större.

Kräktes i förra veckan också. Blev väldigt triggad. Vet inte vad jag ska tänka om det. Synd att det blev så liksom men har inga större problem med den typen av kompensation. Träning och att hoppa över måltider är vanligare för mig. Jag undrar om jag någonsin kommer kunna träna normalt. Så svårt att inte tänka på kalorier och viktnedgång.

Jag vill göra något roligt men vet inte ens vad. Gå ut för att dricka och dansa kanske. Riktigt kul sist. Det är ju dock inget man kan göra så ofta. (Men hörde jag lillördag?) Nejdå. Jävla kalorier. Jävla kropp. Vad gör ni för att ha kul? Några hobbys, aktiviteter eller vad som?

onsdag 30 mars 2016

Meningslöst som vanligt.

Jag ser verkligen ingen mening med livet. Jag lever enbart för andra och så ska det ju inte vara. Samtidigt blir en skammad för att en inte vill leva. "Tänk på de som älskar dig!". Eh, ah det är ju det jag gör. Jag tuggar i mig mina måltider men ser ingen mening med det heller. Kommer enbart ihåg en förskönad bild av svälten, jävla äs som försöker lura en. Svältkickar och en känsla av kontroll. Det är det jag minns. Glömmer liksom bort de dagarna en var så jäkla svag och hade ont i kroppen, de dagarna en grät i timmar för att en inte kunde äta eller för att en ätit för mycket. Alla hetsätningar. Är så glad att jag inte har problem med hets längre. Är dock rätt troligt att det skulle komma tillbaka om jag helt gick tillbaka till äs.

Allt är bara ångest, mörker och meningslöshet. Vill bara göra dumma saker men det ska jag ju inte. Nä. Ska tydligen bara leva i min egen misär och hoppas att jag inte landar på psyket. Min mamma visste tydligen om denna blogg och har haft lite koll. Hon har inte brytt sig ett piss om min ätstörning då "jag åt", tydligen måste en väga 40 kilo för att det ska klassas som allvarligt. Komiskt, då UNS och anorexi har snarlik dödlighet. Så hon vet att jag köpte tram = jag måste kasta dem när de kommer. Bra men ändå jävligt dåligt. Synd att något sånt måste ske för att hon ska bry sig. Aja. Förhoppningsvis kan jag ju få något utskrivet. Klarar liksom inte denna ångest längre. Det går inte.

torsdag 24 mars 2016

Mitt liv är bara ångest.

Det är tungt nu. Riktigt tungt. Jag vet inte riktigt varför men ångesten är konstant. Inte enbart ångest över kropp och mat utan över livet i allmänhet. Min behandlare ville köra mig till psyk ett tag då jag sa en grej jag inte menade. Fick lova att "inte göra något dumt", kändes lagom töntigt även om jag förstår honom. Allt känns för jävligt. Dagen efter blev det möte med honom samt läkare. Fick med mig lite saker att "tänka på till nästa vecka kring hur vi ska göra framöver med behandlingen". De säger att de vill att jag ska gå kvar men får en känsla av det motsatta. Jag är bara jobbig och det märks att de vill skicka mig vidare. Vidare vart? Det spelar ingen roll. Bara bort, bort, bort. Fan. Jag vill inte leva så här. Jag vill typ inte leva alls. Allt jag tänker på, förutom ätstörningen och allt det innebär, är alkohol och droger. Destruktiva tankar om att bara fly ett litet tag. Jag har inte druckit på månader. Sist slutade i minneslucka och att jag hade betett mig.. mindre trevligt. Droger har jag ju aldrig testat. Än. Jag fattar inte hur jag ska orka vänta till på tisdag innan vi ska prata om behandlingen och hela situationen. Jag hoppas läkaren kan gå med på att skriva ut något till mig. Något ångestdämpande eller vad som helst. Vill dock inte ha något att ta varje dag. Bara sådana där meningslösa dagar. Tvivlar på att det kommer ske.

Eftersom att jag är helt dum i huvudet har jag även lagt en beställning på tramadol. Skickas idag så lär ju inte komma fram förrän i nästa vecka. Lagom pepp och jävligt rädd. Vad håller jag på med?

lördag 19 mars 2016

Helvete, hur tänker jag?

Fem veckor av behandlingen har gått. Kan inte riktigt ta in det. Det funkar okej. Har blandade känslor. Ibland känns det meningslöst, som att det inte ger något men något ger det väl. Kanske inte tillräckligt. Får hoppas på att det blir bättre snart.

Ångesten är riktigt stark, ofta. Och den är inte enbart kopplad till kropp och vikt utan bara allmän, inneboende ångest. Dessa tillfällen har lett in mig i negativa tankebanor kring destruktivitet. Droger. Så jävla nära just nu. Jag vill testa så mycket. Tram, oxy, sub, fentanyl, effedrin, amfetamin, xanor och så vidare. Shit. Har i princip aldrig tänkt i dessa banor tidigare. (Eventuellt lite, ofta i samband med självmordstankar.) Dock har jag aldrig läst på så här mycket. Vad saker är, hur de påverkar, för- & nackdelar, priser, var man hittar. Det är sjukt. Jag hoppas att jag inte gör något och jag tror faktiskt inte det. Men sjukt sugen på att lägga en liten beställning på tram i alla fall. Skitdumt. Jag hör ju det själv. Är 90% på att jag skulle kunna fastna. Det enda som skulle kunna hjälpa är att ha strikta regler. Enbart använda sådana där värdelösa dagar, absolut inte varje dag. Kanske max en gång i veckan.

Alltså. Varför tänker jag så här? Får inte stopp på tankarna. Jag har i alla fall  berättat om dessa tankar och ångest för min behandlare. Ska få ett möte med läkaren på enheten om kanske 1,5 vecka eller något. Är rätt säker på att OM jag får något utskrivet, så lär det inte vara något jag vill ha. Vill liksom inte ta något varje dag, utan bara något som kan hjälpa sådana där meningslösa dagar som sagt. Fan.

onsdag 10 februari 2016

Oro.

Idag har jag skrivit en tenta. Min sista tenta på ett tag. Jag har nu tagit ett studieuppehåll pga att jag ska börja en dagvårdsbehandling för min ätstörning. Jag har, som ni vet, fram tills nu gått i öppenvård men tyvärr inte känt mig tillräckligt hjälpt av det. Det känns så himla svårt och konstigt. Att vara student är en sådan stor del av min identitet, att studera är något jag alltid gjort. Dagvården börjar på måndag och jag är mer än nervös. Det känns som att jag inte är tillräckligt sjuk, för att jag är normalviktig. Jag vet att det är dumt och ologiskt att tänka så. Jag argumenterar alltid för att alla kan drabbas av en ätstörning, oavsett kön/ålder/etnicitet/vikt/klass osv. Det är bara så svårt att applicera på sig själv. Någon annan som känner igen sig i att kunna TÄNKA logiskt men KÄNNA något helt annat?

torsdag 4 februari 2016

Det måste bli bra nu.

Jag har fått datum för dagvården nu. Jag börjar 15/2. Känns både väldigt nära och långt bort. Är orolig, har ångest och är stressad. Känslor om misslyckande pga studieuppehåll. Får inte tänka så men kan inte låta bli. Jag fick A på min b-uppsats, som handlade om ätstörningar komiskt nog. Det kändes bra men rätt snabbt försvann glädjen och tänkte bara "Jahapp.". Det är väl lite tråkigt men jag är fortfarande glad och stolt över uppsatsen även om det inte känns så bra som det brukar. Min klass har slagits ihop med en annan. De nya känns faktiskt väldigt snälla och roliga, vilket är ännu en anledning till att det känns fel att ta ett uppehåll.

Vidare så har jag berättat för mamma om min ätstörning och behandling. Hon tog det väl okej men tycker lite i efterhand att hon fortsätt med dumma kommentarer. Känner mig så trött på henne när hon håller på. Hon jämförde våra "problem" och frågade om hon hade en ätstörning lite skämtsamt. Det gjorde ont och kändes förminskande. Jag har dock inte berättat för pappa än. Vet inte hur jag ska göra. Känns som jag kommer att krossa hans hjärta.

Blandade känslor kring dagvården. Är rädd att det kommer vara mer fokus på symptomen och inte måendet. Vi får se. Jag kommer fortsätta vara en sådan där jobbig klient/patient som ifrågasätter och dylikt. Jag älskar hur kritisk jag är och hur min utbildning gett mig mer kunskap kring detta. De påstår bl.a att de bedriver starkt evidensbaserad behandling, dvs att behandlingen har mycket stöd i forskningen. Jag ska be om att få se den forskningen. Är trött på att folk använder forskning på fel sätt. Aja. Jag kommer få en ny behandlare iom att jag byter vårdnivå. Det känns läskigt men har träffat personen tidigare, på mina luncher där, och han är trevlig och rolig. Jag hoppas att det blir bra. Det måste bli bra nu.

onsdag 27 januari 2016

Update.

Jag åt frukost idag. Det var svårt. Senaste tiden har varit svår. Det gick ju rätt bra ett tag, med regelbundenheten och så men ah.. Jag vet inte riktigt vad som hände. Triggad av allt känns det som. Imorgon har jag möte på Capio, kommer få veta när jag börjar dagvård då. Ah, det är bestämt nu. Jag klarar inte av att plugga, jobba och ta kampen mot ätstörningen hela tiden samtidigt. Motivationen för skolan är inte direkt på topp heller så tror att det kan komma mycket gott ur detta. Jag är dock sjukt nervös. Antingen börjar jag i februari eller i mars. I början hoppades jag på mars, så jag skulle hinna läsa två kurser istället för en. Men nu hoppas jag på februari. Orkar inte mer. Vill typ börja idag. Jag vet dock inte hur jag ska berätta för mina föräldrar. Det känns svårt.

Sitter i soffan nu och väntar mest på att tiden ska gå. Jag har seminarium vid 14 så har nästan två timmar att döda innan jag åker. Vet inte vad jag ska göra efter. Jag hoppas att en kompis kan ses men känns inte så troligt. Är rädd för att det ska bli deppigt. Igår var det riktigt tungt. Mycket ångest. Hoppas på en bättre idag. Både gällande hur jag mår och hur jag äter. Äter jag tillräckligt så får jag träna. Jag vill verkligen träna nu. Få tillbaka min kondition liksom. Jag hoppas att det går.

Imorgon ska jag vägas dessutom, sjukt nervös.

lördag 9 januari 2016

TW

Det är riktigt jobbigt nu. Var hos en kompis i torsdags, så triggande. Åt frukost, en fralla, vid 10. Sedan åt jag ett äpple och lite vindruvor vid 22. Dagen efter, alltså igår, hoppade jag över frukosten innan lunchen på kliniken. Hade tagit fel på tiden så blev inget riktigt möte, mest ett litet motivationssamtal som fick mig att gå och äta lunchen fast jag inte ville. Grät så mycket, både innan och under det lilla mötet. Grät halva bussresan dit. Grät under halva tiden jag åt lunchen, som jag dessutom bara klarade av att äta halva av. Grät ännu mer hemma. Jag tycker synd om Erik. Att jag utsätter honom för detta. Det är svårt nu. Dock hjälpte det, kunde äta någorlunda regelbundet igår. Idag har jag även ätit frukost, vilket jag antar är bra. Vet inte hur det blir resten av dagen men hoppas på det bästa.

Jag hatar när ångesten är så här stark. Kollat på totalt sex filmer igår och imorse. Jag klarar inte av att inte göra något. Jag måste koncentrera mig på något. En kompis, den triggande, ställde in idag. Men lyckades få en annan att träffa mig, så nu väntar jag bara. Jag hatar det här. Att inte kunna vara själv utan att må så här jävla dåligt. Jag hatar att må dåligt. (Okej, vem gör inte?) Jag vet inte hur det blir med någonting. På måndag ska jag och min behandlar prata om hur vi ska göra med behandlingen och vad jag behöver. En del av mig skriker dagvård men en annan vill vara duktig och gå i skolan, leka normal och inte berätta något för mina föräldrar. Det här är så jobbigt. Jag hatar ångest.